Peter Forsskal: Thoughts on Civil Liberty
 
The Text
 
  << English
   
 
Tankar om Borgerliga Friheten Utskriftsvänlig version PDF-version
   
  Förord
  Upplysningar till texten
  Tankar om borgerliga friheten
  Bakgrundsteckning
   
 
 

FÖRORD

  © Gunilla Jonsson
 

Denna publikation har sitt ursprung i konferensen ”FOI: Towards Open Government in the New Democracies”, som hölls i Budapest den 5-7 maj 1992. Den organiserades av Tom Riley, den kanadensiske inspiratören bakom rörelsen för rätten till information, och exekutiv sekreterare för Inernational Freedom of Information Institute. Konferensen ägde rum precis när den ungerska lagen om skydd av uppgifter och tillgång till uppgifter av allmänt intresse antogs.

I mitt konferensbidrag, “The Historical Basis of the Right to Freedom of Information in Europe”, ställde jag frågan om vad – eller vem – som i själva verket låg bakom Sveriges tryckfrihetsförordning 1766. Den tjeckiske advokaten och delegaten, Karl Koded, som då arbetade för Energotechnika, hänvisade mig som svar på frågan till Peter Forsskåls förlösande idéer, presenterade i hans Tankar om borgerliga friheten, tryckt hos Lars Salvius i Stockholm i november 1759.

Mitt brev, avsänt på försök i jakt på ett exemplar till Kungl. Biblioteket i Stockholm, fick ett utförligt och upplysande svar av Gunilla Jonsson (då chef för Referenssektionen i biblioteket) – inklusive en fotokopia av Forsskåls pamflett, naturligtvis på originalspråket svenska.

Självklart borde den översättas till engelska! Men, häpnadsväckande nog har någon engelsk översättning aldrig publicerats. Föreliggande översättningsarbete påbörjades under 1990-talet av Theresa McGrane-Langvik (ursprungligen från Glasgow och Rolvsøy) och Maria Lindstedt (Löa). Marias mormor, Agnes Jansson (Gammelbo) blev också indragen och hjälpte till att tolka betydelsen av vissa av 1700-talsuttrycken. Med tanke på att de bara hade en fotokopia av en publikation på svenska från mitten av 1700-talet kan deras insatser inte nog berömmas.

Då jag insåg att 250-årsdagen av utgåvan från 1759 var förestående samlade jag en expertgrupp för att revidera den tidigare översättningen. Den har bestått av Gunilla Jonsson, Thomas von Vegesack, Helena Jäderblom och Gunnar Persson. David Shaw (Canterbury) har bistått med slutredigeringen av den engelska texten.

Det måste understrykas att den översättning som här presenteras utgår från Forsskåls ocensurerade ord. Gruppen har arbetat från originalmanuskriptet, lokaliserat av Gunilla Jonsson i Riksarkivet. För skillnader av betydelse mellan den ursprungliga, ocensurerade versionen och den som trycktes 1759 redogörs i anslutning till texten.

Till slut kan så den icke svensktalande världen sätta sig in i den intellektuella bakgrunden till Sveriges bidrag till den moderna världen 1766: tillgång till information, att fostra en ”upplyst allmänhet”. Detta är emellertid endast en del av Forsskåls vidare syfte – att stödja framväxt och spridning av kunskap i vidaste mening.

David Goldberg, Visby och Näs, juli 2009.

   
 
  UPPLYSNINGAR TILL TEXTEN - Gunilla Jonsson
   
 

Den text som här följer är resultatet av en ny närläsning av Peter Forsskåls originalmanuskript till Tankar om borgerliga friheten, 1759, utan censor Oelreichs strykningar och ändringar. Vi har valt att återge originalet därför att det helt enkelt är en bättre text än den censurerade version som publicerades 1759. På många ställen där Forsskål gör ett klart påstående tvingade Oelreich in ett ”nog” eller ”kanske”, och Forsskåls radikala krav på en tryckfrihet som faktiskt svarar väl mot vad vi lägger in i begreppet i dag förändrade Oelreich till en formulering som öppnade för att behålla censuren (§ 7). Originalets § 8 med Forsskåls plädering för tryckfrihet i religiösa frågor ströks helt, och referensen till de gynnsamma följderna av religionsfrihet i Pennsylvanien i § 10 försvann också.

Forsskåls manuskript finns i Riksarkivet, signum Kanslikollegiet, Inkomna skrivelser, Serie EXII:18, universitetsärenden 1706-1785. Censorns ändringar är införda i manuskriptet med Forsskåls hand, men med ett annat bläck än det ursprungliga. Oelreichs imprimatur på sista sidan är synbarligen skrivet med samma bläck, så man får anta att de arbetat tillsammans med ändringarna.

Den tryckta versionen från 1759 har utgivits flera gånger under 1900-talet, först i Torsten Steinbys, Peter Forsskål och Tankar om borgerliga friheten, 1970, sedan 1980 och 1984, sista gången med efterskrift av Teddy Brunius. Den utgavs också med insprängda delar av originalmanuskriptet i Gyllene äpplen, del 2, 1991 (2.uppl. 1995) – men detta är första gången som originalet i sin helhet presenteras i tryck.

   
 
  TANKAR OM BORGERLIGA FRIHETEN
   
 

§.1.

Ju mera man får lefwa efter egit behag, ju mera är man fri. Näst lifwet kan derföre ingenting wara menniskjor kärare än friheten. Ingen wälbetänkt förlorar eller minskar den, utan att wara twungen af öfwerwåld och fruktan för något större ondt.

§.2.
En förmån, som af menniskjor så högt älskas, behöfwer ingen inskränkning, der alla älska dygd. Men wi böjas ofta till laster och oförrätt. Altså böra gränsor sättas för oss, friheten bör mista sin skadeliga del, och det allenast blifwa öfrigt, att man efter yttersta wilja får gagna andra och sig sjelf, men ingen skada.

§.3.
När hwar och en i ett samhälle har tillstånd dertill, så finnes der en rätt borgerlig frihet.
Till den hörer altså, att ingen hindras ifrån det, som är anständigt och för det allmänna nyttigt, att hwar rättsint får med trygghet lefwa, lyda sitt samwete, nyttja sin egendom och bidraga till sitt samhälles wälgång.

§.4.
För denna friheten kunna altid de wara farligast, som äro mäktigast i landet, genom deras ämbeten, stånd, eller rikedom. De missbruka ej allenast lätt den makt de äga, utan kunna ock ständigt öka sina rättigheter och sin styrka, så att de öfriga inbyggare måste bäfwa för dem mer och mer.

§.5.
Ty det utgör ej ett samhälles hela frihet, att undersåtarena äro trygga för Regentens öfwerwåld. Det är ett stort steg, och det första till allmän sällhet. Men undersåtare kunna ock tryckas af hwarandra. Och i många Republiker, såsom den Polska och de Italienska, hwilka yfwas af frihetens älskanswärda namn, der äro likwäl de mästa menniskjor de förnämas trälar.

§.6.
Frågar någon, hwilkens öfwermakt wore för ett land olyckeligare, Regentens eller egna medborgares? håller jag före, att den senare är mer odrägelig, men den förra mer obotelig: och att man derföre bör sky och rysa för den förras allramäst. Ty utan att den häfwes, kan aldrig den andra häfwas. I EnwåldsHerrars namn och med deras makt regeras ofta mycket af wrånga undersåtare, owärdiga till sin öfwerhets nåd, men säkra genom dess åtnjutande. Mäktiga Regenters öfwerwåld är ock för flera orsaker swårare att hjelpa. En för långt drifwen tanke om kröntas helighet, skyddar mer än mycket äfwen de mäst orättwisa förstar. Många föreställa sig, att aldrig för mycket inrymmes åt en menniskja, som är så mycket upphöjd öfwer menniskjor, som är Gudomligheten så nära. Kungarna i Barbariet leka onäpst med sina undersåtares lif, efter de hållas heliga. Non-jurorerna i England göra sig samwete öfwer att ej wara trogna emot en otrogen Kungasläkt. Och, att ej gå långt efter exempel, då Swerige, under K. CARL den tolftes Krig, war utarmat på folk, lifsmedel och penningar, troddes likwäl denna hårda Hjelten* ej förderwa utan förswara sitt fosterland. Således känna ej altid undersåtare Regentens orättwisa, och om de känna den, kunna de dock ej lätt befria sig. Förstarna bewaka ensamma, när det omtränger, sina fördelar, de råda ensamma i all ting.
Hos en enda är båtnad och styrka af hela landet samlad. Men då somliga medundersåtare tryckas af de andra, märka alla obilligheten deruti, och då flera på en gång göra missbruk af sin makt, öfwerwinner den starkare folkhopen lättare deras skingrade afsigter, och skingrade krafter. Dem gifwer derföre allmänhetens wördnad och deras egen makt icke nog säkerhet.
Enda skygden för dem är, att dölja den oförrätt de utöfwa. Men den kan ej länge döljas, om hwar och en får i allmänna skrifter tala på det, som handlas emot det allmänna bästa.
*Se Enväldets skadeliga påföljder. Stockh. 1757.

§.7.
Borgerliga frihetens lif och styrka består för den skull uti en inskränkt Regering, och en oinskränkt skriffrihet; allenast hårdt answar stadnar på allt skrifwande, som utan gensäjelse är oanständigt, och innehåller hädelse emot Gud, skelsord emot enskildta, och retelser till uppenbara laster.

§.8.
Gudomliga uppenbarelser, förnuftiga Grundlagar och enskildtas heder, kunna ej af en slik skriffrihet lida någon farlig anstöt. Ty sanning segrar alltid, då den får med samma fördelar bestridas och förswaras.

§.9.
Twärtom, Skriffrihet uppdrifwer wetenskaperna till sin höjd, röjer alla skadeliga författningar, tyglar alla ämbetsmäns orättwisa, och är Regeringens tryggaste förswar i ett fritt rike. Ty den gör hela menigheten kär i ett sådant regeringssätt. Man hörer ej lätteligen i England farliga anläggningar emot wäl inrättade grundlagar. Oordningar stå dock der tidigt att hjelpa endast genom allmänhetens fritt yttrade missnöje. Deremot hafwa wi uti ett ej obekant rike* haft ett wigtigt exempel derpå, att då en ojämt delad frihet med hat och twång förswaras, skrider man lätt till wåld och förtwiflade steg; att den, som har för litet, mister hällre allt, än att han skulle utan afund och hämnd se för stor del af samhällets och sin frihet bortröfwad af sina likar och medborgare. Ty den som har litet att förlora, wågar sitt med liten saknad, då han kan förmå sin owän och sin plågare att förlora mycket. Det är wäl ej berömligt, men likwäl wanligt. Friheten måste derföre bewaras med frihet. Missnöjdas twång och nedtryckande sätter den i yttersta fara, antingen de hafwa fog till missnöje eller intet. En wis Regering lämnar derföre menigheten hällre lägenhet, att yttra sitt missnöje med pennor, än med andra gewär, hwilket uplyser å ena sidan, stillar och förekommer buller och oro å den andra.
*Danmark

§.10.
Det är förut nämndt (§. 3.) att borgerliga friheten uträttar, det hwar rättsint får med trygghet lefwa, lyda sitt samwete, nyttja sin egendom och bidraga till sitt samhälles wälgång. Hwardera stycket will jag korteligen förklara. Lagen sätter wårt lif i mycken säkerhet, då den stadgar, att ingen får ostraffad göra wåld på en redlig menniskjas kropp och hälsa. Men man måste likwäl höra anklagare och fullfölja domares utslag, om ock intet brott finnes hos den angifna. Ty samhället kan ej wara utan domstolar, och icke dommare alltid opartiska.* Folkets hat och obändiga ifwer har ock ibland bortryckt de oskyldigaste medborgare. Ingen fara är större än denna, för lif och rykte på en gång; och den kan antingen icke ändras, eller torde likwäl frihet att offenteligen förswara sig, kunna stilla folkets wrede, och afskräcka dommare ifrån konstlande. Kan ock det ej uträttas, så är åtminstone den billigaste erättning för så stor oförrätt, att en olycklig dömd får, såsom i England å daga lägga för sina landsmänn, att han dör oskyldig.
*Se flere utkomne skrifter om rättegångar, dommare, samt en rätt skriftens fri- och säkerhet.

§.11.
Samwetet grundar sig wäl ofta på falska meningar. Hwilka ingalunda böra tålas, om de aldeles gå ut på samhällens och menniskjors förderf, såsom Jesuiternas trolösa reglor. Men merendels kunna de, som ett felande samwete tyckes göra farliga, blifwa goda medborgare, om allenast samhället litet lämpar sig efter deras wilfarelse. Mennonisterna sky för ed, men man kan lika tryggt lita på deras ja och nej. Många af dem kunna ej förmås att angripa fienden, men de skjuta gerna ihop pengar till soldaters underhåll. Att således religionernas åtskilnad kan wara, utan att störa borgerliga enigheten wisar det lyckliga, och genom frihet hastigt folkrika, Pensylwanien till öfwerflöd. In under sjelfwa friheten gifwa sig de orätta religioner efter hand för sanningens styrka, och aftaga, då de ofta genom förföljelse uppretade till en dåraktig nit sprida sig häftigare, liksom en öfwertäckt eld. Ändteligen, då ingenstädes alla kunna wara utan willfarelse, är det af liten wigt, antingen de fela uppenbart, som i England, eller skrymta, som annorstädes.

§.12.
Egendom har man i et samhälle, dels såsom Statens ledamot, dels såsom enskildt. Af det förra slaget äro det allmännas inkomster och hwad dermed förwärfwats, samt det allmännas tjänster. Af det senare är det, som hwar och en för sig äger. Bägge böra lagarna skydda emot öfwerwåld och fria ifrån missbruk. Hwar och en inbyggare bör äga billig del i det allmännas tunga och fördelar. Ty samhället är gemensamt, och friheten bör wara äfwenså. Landets skatter böra derföre ej samlas genom för dryga utgifter af några, utan efter egen inkomst bör hwar och en bidraga till det allmännas. Hopp att tillträda samhällets tjänster och äreställen bör ock aldrig wara någon wärdig betagit.

§.13.
Om tjänliga prof skulle afläggas wid tillträde af hwarje publik sysla; om de, som aflagt sådant, finge stiga endast till nästa högre ämbete, i ordning efter deras tjänstetid i förra syslan; och om första steget tillhörde den, som först wisat sig skickelig dertill; så komme ej tjänster i owärdiga händer, så skulle ej hög släkt, penningar och gynnare säkrare befordra än egen flit och skickelighet.

§.14.
Inga prof äro lättare och påliteligare, än förhör i kunskapen och utöfningen af det, som hörer till syslan. Sådana brukas för Prester hos oss, och för alla ämbetsmänn i China. Men det är derwid ingen konst att ogilla den bästa, om man får fråga hwad man will, och dömma, som man will. Derföre behöfdes, att wid hwar och en sysla utsätta wissa wetenskaper, wissa böcker, wissa instruktioner och förrättningar, för hwilka man må wara förbunden, att göra offentelig räkenskap.

§.15.
Det tillåtes lätt, att anwända egna ägodelar till sin och samhällets nytta. Men alla slags egendomar kunna ej af hwar och en så lätt förwärfwas, som det wore för samhället gagneligt.
Ingen kan hwar han will med arbete eller betalning skaffa sig land, fastän många, till det allmännas stora skada, hafwa mera än de häfda. Lagar, sådana, som Mosis war hos Hebreerna, om hwar släkts måtteliga och ewiga jordstycke 3. Mos. B. 25:13 – 16. 23. 24. 40. 41. eller Licinii hos Romarena om 500 jugera (257 1/7 Tunnland) tjäna derföre ganska mycket både att befordra landets skötsel, och att jämka inwånarenas rättigheter.

§.16.
Ingenting är mera egit, än wåra kropps och sinnes krafter; ingenting derföre billigare, än att dermed få föda sig på anständigt sätt, få utöfwa nyttiga konster och wetenskaper. Att fritt näras af Landt- och Bruks-lefnad, af Handtwerk, af köpenskap, af witterhet, bör altså stå öppet för alla, till dess mängden blir samhället skadelig.

§.17.
Från Landet jagas nyttiga arbetare, då lagar ej låta dem, hwilka lyckan ej tilldelt något landstycke, i byar och backstufwor njuta skydd af annat, än lyten och ålderdom, som gör dem nästan orkeslösa. Ty så snart de wilja följa den så naturliga driften till frihet och blifwa sina egna, måste de fly till städerna, der de lätt få lefwa efter godtycko, eller tjäna med maklighet. Men der efter Englands och Tysklands sed hwar och en på landet äfwen kan wara herre i sin hydda, der blifwa många arbetare qwar i sin fädernesbygd, föröka sin släkt, företaga sig nyttiga näringar, låta leja sig till jordbrukares hielp, och det allt mycket hällre, än att de genom wal af stadslefnaden skulle blifwa ogifta, öfwerdådiga, lättjefulla, för att underhålla de rikas öfwerflöd, omgifwa förnäma wagnar, döda tiden med sömn och liderlighet, och wara till last för sig och för sitt fädernesland.

§.18.
Till konsters upphjelpande och frihet skulle i synnerhet publika skolor tjäna, der man finge så fort som ens egen flit och begrep hunne, blifwa fullärd i alla slags wetenskaper och handtwerk, samt lika snart erkänd för frimästare i den sak man förstode. Men antalet af hwart slags idkare borde utsättas efter samhällets behof och nytta.

§.19.
Deremot äro wåra slutna Skrån, och lärgossarnas inrättning, stora medel att underhålla lättja, twång, folkbrist, liderlighet, fattigdom och tidspillan.

§.20.
Sjelfwa de så kallade fria konster, äro i Swerige intet fria. Annorstädes göra de mera skäl för namnet. I Tyskland får hwar och en offenteligen lära andra, allt hwad han sjelf inhämtat. Man borde ock antingen straxt hindras ifrån att göra bokwett till sin hufwudsak, eller ock sedan ej hindras att i frihet lefwa af den oskyldigaste näring.

§.21.
Ändteligen är ock det en wigtig rättighet i ett fritt samhälle, att fritt få bidraga till det allmännas wäl. Men skal det ske, så måste samhällets tillstånd kunna blifwa bekant för hwar och en, och hwar en fritt derom få yttra sina tankar. Der det saknas är friheten ej wärd sitt namn. Krigssaker, och somliga utländska underhandlingar, behöfwa till en tid döljas, och ej komma till mångas wetskap, men ej för rätta medborgares, utan för fiendernas skull. Mycket mindre böra fridssaker, och hwad som angår inwärtes wälfärden, dragas undan inwånarenas ögon. Annars händer lätt, att endast utländningar, som wilja skada, utforska alla hemligheter genom Sändebud och penningar, men sjelfwa landets folk, som böra gifwa tjänliga råd, äro okunniga om det mästa. Deremot, då hela landet är kändt, se åtminstone de uppmärksamma, hwad som gagnar eller skadar, och upptäcka det för alla, der skriffrihet är. Då först kunna allmänna rådslag, styras af sanning och kärlek till fäderneslandet, på hwilkets gemensamma wäl alla enskildtas beror.

Gud den allrahögsta, som wårdar menniskjors sällhet, föröke wår Swenska Frihet, och beware den till ewärdeliga tider!

   
 
  BAKGRUNDSTECKNING - Thomas von Vegesack
   
 

När Linné skulle namnge en växt efter sin lärjunge Peter Forsskål valde han brännässlan (Forskålea tenacissima). Valet motiverade han med att den art han planterat i sin trädgård i Uppsala kom från de fröer som Forsskål sänt honom från sin expedition i Arabien.

Men det fanns ett annat skäl också. I en kommentar skriver Linné att det är lika riskabelt att komma nära en brännässla som att hamna i gräl med Forsskål, ”vilket hans uppträdande i Uppsala klart gett besked om”. Forsskål var en mycket begåvad elev vars kunskaper Linné visste att utnyttja. Men som personlighet var han envis och lättretad. Det var egenskaper som predestinerade Forsskål till ett oroligt liv.

När man betänker hans korta livstid, 1732-1763, är det märkligt att han hann med så mycket. Från början var det meningen att han skulle bli präst. Hans far Johan Forsskåhl hade varit kyrkoherde i den finska församlingen i Stockholm men flyttat tillbaka till sitt hemland Finland några år innan Peter föddes .

Peter Forsskål tillbringade sin barndom i Helsingfors. Han hade två bröder Jonas och Johan Christian och en syster Johanna Katharina. Hemmet styrdes av en styvmor. Peters mor hade dött när han var tre år. Men allt tyder på att hans barndom var lycklig.

Peter Forsskål inskrevs vid Uppsala Universitet redan som tioåring. Åldern var inte överraskande. Över 30 % av studenterna var under femton år. Men Forsskåls första besök i Uppsala blev kortvarigt. På våren 1751 återkom han. Han var nu aderton år. Han studerade teologi men drogs tidigt till kretsen kring Linné. Studierna bekostades av ett stipendium som omfattade fem år studier vid universitet och två år i vid ett utländskt lärosäte.

På den tiden var inte gränserna mellan de olika ämnena så stränga som i dag. Det var först ett sekel senare som vetandet delades upp i underavdelningar vilka noga bevakades av sina företrädare. Kombinationen teologi och botanik kom också att passa bra för Forsskåls intresseinriktning. En av hans lärare Olof Celsius hade gjort sig ett namn som utgivare av en biblisk flora Hierobotanicon. När Forsskål for till Arabien kom studiet av de växter som nämndes i bibeln att bli en av de viktigaste uppgifterna. Han ägnade också en del av tiden åt att studera arabiska och hebreiska.

Forsskål stannade i Uppsala endast drygt två av de stipulerade åren. Redan på hösten 1753 blev han inskriven vid universitet i Göttingen. Göttingen låg i kungadömet Hannover en stat som sedan 1714 genom personalunion var knuten till Storbritannien. Universitet hade grundats 1737 och var starkt präglat av brittisk kultur.

Också i Göttingen studerade Forsskål teologi men studierna blev allt mer inriktade på filosofin. Det betydde inte att han övergett naturvetenskapen. Han brevväxlade med Linné och försåg honom med de fröer han bett om. Men dessutom samlade han några av sina studiekamrater till att studera traktens insekter. ”Vid ledighet och vackert väder har jag sökt göra samling därav och fått tre kamrater som även begynt söka nöje däri”, skriver han i ett av breven hem. En teckning i Forsskåls bevarade stambok visar honom på fjärilsjakt.

Filosofin var dock huvudsaken. I juni 1756 disputerade han på en avhandling ”Tvivelsmål rörande den nyare filosofins grundsatser” (Dubia de principiis philosophiae recentioris). I inledningen till avhandlingen skriver han: ”Jag är, efter min faders sunda råd, van att så inrätta mina vetenskapliga studier, att jag, så mycket jag kan, söker gendriva allt och att jag skriftligen upptecknar de skäl jag kunnat finna på. Följden blev att jag först sökte tvivlen och att de sedan kommo av sig själva.” Hans lärare var imponerade av Forsskåls grundlighet men tyckte nog att han gick för långt i sin tvivlande attityd. Att Forsskål betraktade sin avhandling som viktig framgår av att han gav ut den i Köpenhamn 1760 och försåg den med ett nyskrivet förord.

En av Forsskåls förebilder var den skotske filosofen David Hume som han också nämner i sin avhandling. Forsskål läste honom troligen i tysk översättning.

Till det som förenade Forsskål och Hume hörde deras praktiska inställning till filosofin. Båda ogillade att vetenskapsmän grävde ner sig i sina teorier. ”Thinking has been monopolized by self-absorbed academics”, skriver Hume, “ who never consulted experience in any of their reasonings or who never searched for that experience, where alone it is to be found, in common life and conversation.” 1
Forsskål trivdes väl i Göttingens fria forskningsklimat som skilde sig starkt från atmosfären i Uppsala. För honom var det klart att det var bristen på frihet som var orsaken. I ett brev hem skriver han med en kritisk släng åt Montesquieus klimatlära: ”Hade vi i Sverige blott frihet att tänka och skriva, såsom man har i England och Tyskland, så skulle det nog visa sig att det kalla klimatet ej vore till skada för förståndet”.

Det var denna instängda atmosfär som mötte honom när han på senhösten 1756 återvände hem. Stipendiet var slut och för att försörja sig tvingades han ta jobb som informator åt en trettonårig greve Johan Gustaf Horn. Vid sidan av undervisningen studerade han kemi och intresserade sig för åkerbruk.

Forsskål var trots sina framgångar som filosof – han utnämndes t.o.m. till medlem i den vetenskapsakademi som bildats i Göttingen efter mönster av Royal Society i London – ingen teoretiker.

När en godsägare i en tidskrift hävdade att man genom växtförädling kunde förändra ett sädesslag till ett annat och att utsäde av havre under vissa betingelser kunde ge skörd av råg skrev Forsskål inte mindre än sex inlägg i tidskriften för att visa det orimliga i påståendet. För säkerhets skull gjorde han också en provodling.

I ett brev till sin lärare och vän i Göttingen professor J.D.Michaelis skriver han att han helst ville studera ekonomin, ”en fri och nyttig vetenskap för vilken man överallt har användning”. Men hans försök att meritera sig till en nyinrättad tjänst som adjunkt i ekonomi misslyckades. Professorn i ämnet Anders Berch ansåg inte Forsskål kvalificerad. I sitt utlåtande skriver Berch att Forsskål i grunden var mer intresserad av botanik. När Berch och Linné föreläste samtidigt valde Forsskål att lyssna på Linné. Men inte heller Linné tycks ha kunnat hjälpa honom.

I april 1759 anhöll Forsskål om att få disputera på en avhandling i ekonomi ”De pratis conserendis”(Om ängsodling). Men hans ansökan beviljades inte och Forsskål beslöt att lämna ekonomin. Återigen var han beredd att övergå till ett nytt ämne, denna gång var det rättsvetenskapen som lockade. I maj 1759 anmäldes i den filosofiska fakulteten Forsskåls avhandling ”De Libertate civili”. Avhandlingen var skriven både på svenska och latin, vilket bröt mot traditionen.

I sin tidigare avhandling om filosofins grundsatser fanns ett viktigt avsnitt som behandlar frågan om de mänskliga rättigheternas ursprung. För Forsskål innebar varje individs oberoende en rätt att få sina personliga rättigheter garanterade.

Även om resonemanget var teoretiskt var det i hög grad känsligt. Forsskål snuddade vid frågan om privilegier ett av frihetstidens viktigaste stridsämnen. När Sverige efter Karl XII:s död formulerade sin nya författning fick bördsadeln sina gamla privilegier förnyade. De tre övriga stånden i riksdagen protesterade. Frågan skulle hållas aktuell under hela den s.k. frihetstiden. Så sent som 1770 behandlades ett förslag i riksdagen om att ett privilegiebrev skulle utformas också för det s.k. odalståndet, dvs. de tre ofrälse stånden .

Privilegier för några betyder minskade rättigheter för andra. De stod i vägen för de idéer om mänskliga rättigheter som började väckas under slutet av 1700-talet. ”Var och en inbyggare bör äga billig del i det allmännas tunga och fördelar”, skriver Forsskål och kravet på mänskliga rättigheter går som en röd tråd genom hans text även om han inte använder ordet. 2
Också denna gång fick Forsskål avslag av fakulteten på sin ansökan att få trycka avhandlingen. Forsskål nöjde sig inte med beskedet utan vände sig till statens styrelse genom dess organ Kanslikollegium men också där avslogs hans begäran.

Nu fattade Forsskål ett beslut som vittnade om ett stort mått av civilcourage. Han beslöt att strunta i den akademiska publiken och i stället vända sig till den läsande allmänheten. Men innan en boktryckare kunde åta sig uppdraget måste rikets censor librorum Nils Oelreich ge sitt tillstånd.
Forsskål var säkert medveten om att censorn var underordnad Kanslikollegiet och därför knappast kunde förväntas ha någon annan uppfattning. Men han visste också att kollegiets ställning inte var särskilt stark och att det måste böja sig för den uppfattning som ständerna uttryckte. I sin skrivelse till Kanslikollegium har Forsskål också fräckheten att hänvisa till kollegiets beroende av riksdagen. Han skriver att han är förvissad om att ”i frihetens land icke heller mellan riksdagarna [min kursivering] sakna den ömmaste delen av friheten: att få tala och skriva om landets brister och förmåner”.

För att få trycktillstånd var Forsskål tvungen att acceptera en rad ändringar och strykningar. De berörde de mest radikala kraven när det gällde tryckfriheten och några anspelningar på den aktuella politiska situationen. I flera fall innebar det att Forsskåls ursprungliga formuleringar mildrades och blev otydliga. Det gällde t.ex, kritiken av skråväsendet.

Censorns beslut att ge Forsskål trycktillstånd kan ändå verka överraskande. För att förstå situationen måste några ord sägas om tryckfrihetens ställning under den period i den svenska historien som fått namnet ”frihetstiden”.

En lämplig utgångspunkt är ett möte som hölls inom Kanslikollegiet i januari 1722, en kort tid efter det att en ny konstitution antagits. I den fastslogs att censorn liksom tidigare skulle genomläsa alla skrifter som lämnades till tryck inom riket ”och där han intet anstötligt eller oanständigt däruti finner” ge sitt skriftliga tillstånd men att detta skulle ske först ”sedan han Kanslikollegium därom underrättat och dess bifall erhållit”.

Formuleringen är märklig eftersom den öppnar dörren för konkurens mellan två myndigheter. Formellt innebar den nya kansliordningen ingen förändring mot de regler som styrt censurens verksamhet under den föregående enväldesperioden. Men medan övervakningen tidigare varit rigorös hade den nu gett ökad frihet åt de enskilda beslutsorganen.

Anledningen till diskussionen i januari 1722 var en ansökan från Emmanuel Swedenborg - vid tidpunkten assessor vid Bergskollegium - att få trycka en skrift om den ekonomiska kris som landet drabbats av efter det långa kriget. Swedenborg hade fått sitt tillstånd men nu ville han gå längre och i det nyhetsblad som utgavs, Stockholmske Post-Tidender, få trycka en uppmaning till allmänheten att komma med synpunkter på hans text. Begäran utlöste en livlig debatt och i den deltog såväl den sittande censorn, Johan Rosenadler, som hans föregångare Johan Brauner, vilken upprätthållit ämbetet under den karolinska tiden. Medan Brauner med kraft argumenterade mot att ”enskilda individer skulle få framföra åsikter i en fråga av så stor allmän vikt” hävdade Rosenadler att det var viktigt att höra allmänheten i synnerhet när det gällde frågor som berörde alla ”från tiggare till de rika”. Genom en allmän debatt skulle frågan lättare kunna avgöras vid den stundande riksdagen, menade han.

Nu fick Swedenborg inte sitt tillstånd men diskussionen visade att tanken på en utökad yttrandefrihet hade starka anhängare. Själve hovkanslern Karl Gyllenborg, som skulle bli en av Frihetstidens främsta statsmän, ställde upp bakom Rosenadler. Jag delar er åsikt, förklarade han. ”I en fri stat bör ingen hindras från att offentligt få resonera om saker som angår alla helst som sanningen därigenom kommer fram och alla får bättre upplysning om ärendets art:” Och så hänvisade han till England vars frihet han lärt känna när han tidigare vistats där som diplomat.
Förhandscensuren kom att bli kvar under större delen av Frihetstiden men frågan om att införa tryckfrihet var hela tiden aktuell. Den danske författaren Ludvig Holberg berättar i en epistel från 1749 att en svensk herre som besökt Köpenhamn talat om att man övervägde att införa tryckfrihet i Sverige i likhet med England och Holland men att anhängarna ännu utgjorde en minoritet.
Förhandscensuren utövades liberalt av Rosenadler och hans närmast efterträdare Gustaf Benzenstierna. Men med periodens tredje censor Niklas Oelreich blev situationen en annan. Till skillnad mot sina föregångare var Oelreich djupt involverad i tidens politiska strider. Några år tidigare hade han gett ut en tidskrift, som närmast kan ses som ett språkrör för det ena av tidens båda partier. När oppositionen också ville ge ut en tidning utnyttjade han sin ställning som censor till att förbjuda den.

Oelreich ville inte avskaffa förhandsgranskningen. I stället argumenterade han i sin tidskrift för ökad makt åt censorn. Men i stället för att vara underställd Kanslikollegiet ville han ha riksdagen som överordnad. Därigenom skulle han ha fått obegränsad beslutsrätt åtminstone när den inte var sammankallad.

Det var av denne politiskt djupt involverade person som gav Forsskål hans trycktillstånd. Forsskål var väl medveten om att bokens spridning snabbt skulle förhindras. När boken var tryckt hämtade han genast hela upplagan på 500 exemplar hos boktryckaren Lars Salvius och skyndade sig att sprida exemplaren bland sina vänner.

Det är en intressant fråga i hur hög grad Salvius var engagerad i utgivningen. Han hade själv i en bok som han gett ut några år tidigare berört flera av de frågor som Forsskål behandlade. Båda räknades till den grupp av radikala förnyare som kom från den finska delen av riket. Det finns forskare som hävdat att det finska inslaget i den svenska upplysningen haft samma betydelse som det skotska för det anglosaxiska.

Redan samma dag som Tankar om den borgerliga friheten var tryckt sammankallade Kanslikollegiet ett möte för att diskutera situationen. Salvius inkallades för att redogöra för vad som hänt. Han visade upp manuskriptet med Oelreichs godkännande och berättade att författaren själv hämtat hela upplagan.

Nästa person att höras var Oelreich. Denne förklarade helt fräckt att han inte hade en aning om att boken skulle vara identisk med en förbjuden avhandling och att Forsskål skulle ha haft fräckheten att till honom lämna en förbjuden text.

Så var det Forsskåls tur. Han hävdade att han med censorns hjälp tagit bort alla politiskt känsliga ställen och att boken därför var att betrakta som en helt annan text än den som tidigare granskats.
Kanslikollegiet beslöt att nöja sig med en varning till författaren men att ge order om att alla exemplar av boken skulle beslagtas. Den enda kritik mot författaren som framfördes var att han accepterat en dansk professorstitel utan att ha inhämtat kollegiets tillstånd. Att man behandlade Forsskål så milt berodde säkert på att han under tiden utsetts att delta i en dansk expedition till Arabien. I kollegiets protokoll står det att man ”icke alldeles ville förkväva den kvickhet som hos honom kan vara” och att man måste ta hänsyn till ”hans engagemang uti Konungen av Danmarks tjänst”.

Förbudet mot boken offentliggjordes först i februari året därpå men insamlingen av böckerna inleddes genast. Den som skulle sköta insamlingen var universitets rektor Linné. Forsskål inkallades och berättade att han delat ut 49 exemplar och lämnat 53 till stans bokhandel för försäljning. Linné lät göra en husundersökning i Forsskåls hem men hittade inga fler exemplar. I sitt brev till kollegiet skriver han att många exemplar troligen skickats i väg med posten och undrar vad man skall göra för att återfodra dem.

Av de 500 tryckta exemplaren av Tankar om borgerliga friheten hade endast 79 beslagtagits och förstörts. De övriga cirkulerade bland de intresserade och man vet att många avskrifter gjordes. Förbudet hade endast bidragit till att göra boken mera eftertraktad.

För censorn Oelreich togs inga hänsyn. Kollegiet beslöt att entlediga honom från tjänsten. En minoritet ville gå till domstol. De ansåg att det stred mot regeringsformen att avsätta en ämbetsman utan laglig rannsakning och dom. Oelreich valde att lämna staden och resa till sitt landställe. Anders Wilde, som varit Oelrerichs assistent, övertog censorssysslan. Så kom hösten och riksdagen öppnades. Oelreich återkom från landet och skickade sin betjänt till kollegiet för att meddela att han återtagit sitt arbete. Nu följde en period där både Oelrerich och Wilde agerade censorer och samtidigt bombarderade riksdagen med klagomål över konkurrensen.

Något avgörande om censurens framtid fattades inte under den pågående riksdagen. En ny censor, Magnus von Celse, utsågs men tillträdde aldrig. Frågan om hur och av vem censuren skulle skötas lämnades öppen.
Denna oklarhet bidrog säkert till att riksdagen när den på nytt möttes 1766 beslöt att avskaffa censurämbetet. Kontrollen av bokmarknaden försvårades av oklarheten i beslutsfattandet. Då fanns det andra och bättre metoder än förhandsgranskning.

Det unika med 1766 års tryckfrihetsförordning låg inte i första hand i avskaffandet av censurämbetet. Det hade skett i England redan 1695. Men istället för alla tidigare förordningar utgjorde den inte bara av en uppräkning av de hinder som en författare måste ta hänsyn till utan bildade en skyddsmur mot myndigheternas lust att resa nya hinder. Det allra viktigaste avsnittet i förordningen, vilket också får det största utrymmet är den s.k. offentlighetsprincipen, dvs. rätten för medborgarna att ta del av bl.a. domstolars utslag och riksrådets och riksdagens protokoll.
På två punkter hade den nya förordningen viktiga brister. När det gällde teologiska skrifter bibehölls censuren. Och det talade ordet skyddades inte. På den punkten kom man längre när man I USA 1791 antog det berömda tillägget till konstitutionen.

Bara några månader efter att ha utfärdat sin tryckfrihetsförordning lät Kungl. Maj:t publicera en varning till medborgarna att ”i större eller mindre sällskaper”/…/ ”genom misstankars och sammansmidde osanningars utsående åstadkomma buller, tvedräkt och en skadlig misshällighet rikets invånare emellan”. I förordningen uppmanades medborgarna att mot en ersättning av 2.000 daler silvermynt ange dem som gjorde sig skyldiga till brottsligt tal.

Jag har citerat denna förordning från den 2 mars 1767 för att visa att det knappast var någon stark övertygelse om yttrandefrihetens betydelse som dikterade den svenska riksdagens beslut. Tryckfrihetsförordningen var säkert mera resultatet av de rådande politiska motsättningarna än av en djupt grundad övertygelse.

Men det hindrar inte att den fick stor betydelse. Mellan åren 1767 till 1772, då Gustav III återtog makten från riksdagen, utkom inte mindre än ett åttiotal periodiska publikationer och nästan tvåtusen politiska skrifter. Under ett enda år 1769 publicerades inte mindre än 138 ekonomiska pamfletter. Det var också nu som Sverige fick sina första två dagliga tidningar. Det fanns knappast någon politisk fråga som inte nu kom att belysas.

1760-talet utgör i svensk historia ett omskakande decennium. Bland svenska forskare har perioden ofta fått ett lågt betyg. En utländsk forskare Michael Roberts , talar i stället om ett unikt experiment i parlamentarism och jämför tiden med situationen i Frankrike under åren före revolutionen.
Forsskål var väl medveten om vilka politiska krafter som var i rörelse. I en av sina många försvarsskrifter hävdar han att uppgiften för den fria debatten var att hindra att det ”odrägliga herraväldet” utbyttes mot ”ett obotligt envälde”. Den regeringsform som antogs efter Karl XII:s död eftersträvade en fördelning av makten. Men under tidens gång hade allt mer makt koncentrerats till riksdagen och dess centrala organ Sekreta utskottet, där endast tre av de fyra stånden var företrädda. Under 17 60-talet verkade krafter för att återställa 1720 års parlamentarism i det skick som grundlagen föreskrev. Man motarbetade både adelns privilegier och makt och de rojalister som ville återge kungen hans maktställning. Det var den senare gruppen som skulle gå segrande ur striden.

Forsskål visste vilka risker han tog när han publicerade sin skrift. En av professorerna i Uppsala, Johan Ihre hade dömts att förlora ett helt års professorslön därför att han släppt igenom ett antal avhandlingar på latin med politiskt innehåll. En av avhandlingarna hade som ämne borgerlig regering. Också den gången hade Salvius försökt ge ut skriften på svenska men stoppats. Censorn hade godkänt tryckningen men rådet hade ingripit och förbjudit boken. Det hade gått tio år sen dess och Forsskål hade skäl att tro att utrymmet för fri åsiktsbildning ökat.

Det var inga obetydliga reformer Forsskål ville genomföra. Han krävde rätt att få tvivelaktiga domar överklagade. Han ville ha en mera rättvis beskattning. Adelns ensamrätt till högre ämbeten borde avskaffas, skråväsendet reformeras och skolor för allmänhetens barn inrättas. Och så ville han öka yttrandefriheten och offentligheten. Inget som angår den ”invärtes välfärden” bör undandras ”invånarnas ögon”.

Det är en imponerande lista och den innehåller så gott som alla de rättigheter som trettio år senare skulle återfinnas i den franska Déclaration des droits de l´homme et du citoyen. Den enda rättigheten i den franska deklarationen som saknas hos Forsskål rör individers rätt att fritt välja religiös uppfattning och utöva den. Till det som censorn tvingade Forsskål att stryka hörde en paragraf där han hävdade att ”gudomliga uppenbarelser” inte kan skadas av att de får ifrågasättas. Det politiska enväldet hade upphört i Sverige men inte det religiösa.

Det mest utmanande avsnittet i Tankar om borgerliga friheten finns i paragraf 9 (den åttonde paragrafen i den tryckta versionen), där han hävdar att det enda alternativet till våld är tryckfrihet. ”En vis regering lämnar menigheten hellre lägenhet att yttra sitt missnöje med pennor än med andra gevär”, står det. I sitt försvarsbrev till konungen är han tydligare: ”Det är klart, Eders Kongl. Maj:t, att i vart rike finns missnöjda. Att de ej är i ringa antal i Sverige, visa de så ofta påtänkta och började rebellioner. Det är lika bekant att allenast tvenne utvägar finnas att avböja skadliga följder av missnöje, den ena fodrar bläck, den andra blod. Få de missnöjda yttra sig fritt, så kunna de vederläggas, underrättas och förvandlas till upplyst publikum. De som förlora sina skäl, förlora sitt missnöje, och tillika lusten att rebellera. Men om detta fogliga medel /…/ förskjutes, då blir för en regering ej annat övrigt, än att möta våld med makt, och med flera livs spillande kanske ej utrota, utan endast gömma och ibland öka missnöjet, att det vid ett nytt tillfälle ånyo kan utbrista.”
Och så gör Forsskål ett tillägg som måste ha verkat mycket utmanande. Han skriver: ”I Sverige torde denna hårda vägen vara därför ännu mindre pålitlig efter största delen milisen ej hålles av regeringen utan uppfödes med allmogens bröd och tänkesätt.”

Det skulle visa sig att Forsskål missbedömde situationen. Det behövdes inte några ”hårda” vägar för att hejda den utveckling mot parlamentarism och folkstyre som pågick i Sverige under frihetstiden. Gustav III behövde inte ta till våld när han 1772 återtog den kungliga makten
Forsskåls tro på det fria ordets makt kan verka naiv och verklighetsfrämmande. Den stod också i motsättning till vad andra inom upplysningen ansåg. Voltaire hade kanske en mera realistisk uppfattning när han hävdade att det var svärdet och inte ordet som bestämde staternas utveckling.
På kort sikt har Voltaire naturligtvis rätt. Men inte ur ett längre perspektiv. Samhällsutveckling och yttrandefrihet hör samman och påverkar varandra. Men det tar tid.

Kanske var det också vad Forsskål menade när han skrev att yttrandefrihetens uppgift är att skapa ”ett upplyst publikum”. Det var skapandet av vad vi kallar den allmänna opinionen som var upplysningens grundläggande mål. Och i det avseendet var Forsskål en representant för denna rörelse, en av de främsta i Sverige.

Forsskål har i sina brev hem från expeditionen i Arabien kommenterat den politiska situationen i hemlandet. Han hade säkert väntat sig att tryckfriheten äntligen skulle ha införts under den riksdagen som inleddes samtidigt som han reste. Att frågan sköts på framtiden blev en besvikelse. Hade han varit kvar hemma hade han säkert fortsatt striden. Kommer Forsskål hem ”så lär kriget förnyas med största häftighet”, står det i ett brev som utväxlats mellan några av hans studiekamrater.

Men när riksdagen på nytt möttes några år senare och tryckfrihetsförordningen äntligen antogs var Forsskål inte längre i livet. Av de fyra deltagarna i expeditionen återvände endast en. Och det var inte Forsskål. Han hade han dött i en febersjukdom.

Forsskål fick inte uppleva hur Sverige som första land fick sin tryckfrihet grundlagsskyddad men han slapp också att uppleva hur denna frihet några år senare begränsades för att sedan steg för steg elimineras och ett nytt envälde etablerades i landet. Och boken om den borgerliga friheten var det ingen som vågade ge ut trots den nya grundlagen. De som påträffades med ett exemplar i sitt bibliotek fick betala dryga böter.

   
   
  Back to top